In which Moa starts a blog and meets with a stubborn selfpart…
In which Moa starts a blog and meets with a stubborn selfpart…
Jag har startat en blogg!
Varför? Vänner och familj har bett mig om det och jag har efter en tids tänkande valt att pröva. Varför vara begränsad till Instagram och Facebook? Här kan det, förhoppningsvis, vara mycket mer fritt.
Exakt hur fritt det kommer vara här beror ju självklart på vad jag kommer välja att skriva om och dela med mig av. Planen är väl att jag ska kunna skriva så fritt som möjligt, som jag gjort på Instagram och Facebook (och i dagboken) men i nuläget känns det lite stelt. Det är en ny plats och jag känner den inte riktigt än. Jag försökte testskriva för hand innan, men så snöade jag in mig på frågan “Vem är jag?” Jag tänkte att det kanske är bra att inleda bloggen med att berätta vem jag är, men det blev så kladdigt i dagboken när jag försökte så jag slutade skriva. Blev väl nervös, antar jag.
Varför det, egentligen? Varför ska jag behöva bli nervös vid tanken på att svara vem jag är? Vill jag inte att folk ska veta vem jag är? … Det känns som ett Nja. Inte riktigt. Inte än. Låt mig bara få skriva, komma in i kläderna lite så ska du se att det kommer. Dessutom, så vet de flesta vem jag är. De som känner mig, i alla fall.
Haha! Visst är det roligt när en börjar samtala med sig själv? Den här delen av mig är inte alls sugen på att göra detta. Hon känns så envis, men vill inte alls bli kallad för det. Jag tror att detta beror på att jag under två veckors tid har återupptagit mitt Själsarbete (Soul Work, som jag kallar det) som är en del utav det förberedande arbete som undervisas på teaterskolan i London där jag studerar. Jag har skrivit lite om det på mina sociala medier, så det kommer garanterat att skrivas mer om det här.
Och nu, bara sådär “helt plötsligt” är den envisa delen av mig inte så envis längre. Är inte det lustigt, helt fascinerande, att något kan försvinna sådär? Jag tycker sådant är jätteintressant. Att en kan se på delar av sig själv och genom att acceptera att de är där, genom att låta de veta om att du ser dem, så försvinner dem. Det är så … besynnerligt och vackert, på något sätt.
Men det är inte alltid lätt och det är inte alltid lika enkelt som det var nu. Under de två veckorna som varit nu så har jag känt mycket smärta, ångest och rädsla. Inte enbart dock! Jag har också känt glädje, kärlek och frihet på en helt annan nivå i jämförelse med tidigare. Nu känner jag mig som hemma i min kropp och i livet. Det har jag inte riktigt gjort förut.
Det är som Karin Boye skrev i en dikt en gång: “Ja, visst gör det ont när knoppar brister”. Det är precis så det är med Själsarbetet. I Själsarbetet är det Du som är Knoppen som brister ut i blom. Viktigt att komma ihåg dock, är att ta hand om och ge tillbaka till sig själv. Om du inte vattnar dina blommor så vissnar dem. Vill du låta dig själv vissna? Jag tror inte det.
Jag skulle vilja skriva mer om detta ämnet, men jag tror att det får vänta till en annan dag. Andra ämnen jag gärna skriver om är skådespeleri, naturen, mental och spirituell hälsa, sims…. det som intresserar och berör mig helt enkelt. Jag hoppas på att kunna dokumentera mina tankar angående det jag lär mig under mina studier i London – för det är mycket, mycket som jag lär mig redan nu.
Det har tagit lång tid att få igång den här bloggen och jag är fortfarande lite osäker på hur det fungerar. I skrivandets stund så är det ganska sent på kvällen (23:05 svensk tid) – tack och lov så är det helg men jag är väldigt trött. WordPress som denna blogg är skapad på, har varit snälla och gett mig tips och råd angående vad en kan skriva i sitt första inlägg. Jag har inte riktigt hållit mig till “mallen” men det gör ingenting, enligt mig själv. Och dem, skulle jag tro.
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här nu. Avslut är jobbiga och svåra. Jag vet att det inte behöver vara så, men det känns så. Mina lärare skulle fråga mig Varför? nu. Jag sätter en pin på det och tar hand om det senare. Nu vill jag sova.
~Moa
a rhapsody that is life 